Två svagbegåvade vänner stod inför en utmaning som för vem som helst hade varit ganska enkel. Faktum är att det var väldigt, som man säger, ”straight-forward”. Men inte för Ossi och Pierre. De två mest korkade personerna i hela staden.
Tur var det i alla fall att de hade hittat varandra. Jag menar, det var tur eftersom de då hade sällskap i sin dumhet. När vi hoppar in i historien så stod de inför uppgiften att skicka bud i Stockholm. Ja, alltså – de hade antagit ett arbete som gick ut på att skicka bud från olika personer i Stockholm till andra personer i stan. Det var så som de beskrev sitt jobb om någon frågade, men det gjorde aldrig någon.
Varför hade Stockholms två största idioter bestämt sig för att skicka bud hit och dit, kanske ni undrar? Det gör i sanning jag också, och svaret är ganska enkelt: Det var Pierres mamma som hade läst något om att det både var brist på folk som kunde skicka bud i Stockholm och dessutom oförskämt bra betalt. Ja, det var nog ordvalet oförskämt som fick killarna att vara sugna på att hoppa på uppdraget. De hade många gånger blivit anklagade för att vara oförskämda. Nu skulle de alltså kunna nyttja denna erfarenhet till att jobba. Och inte vilket jobb som helst; köra omkring och skicka bud i Stockholm – en ganska tillfredsställande uppgift, i alla fall om du frågade dem.
Första dagen för jobbet hade kommit och killarna var exalterade. De sågs redan 1,5 timme innan första budet i Stockholm skulle skickas för att äta frukost. De åt frukosten på ca 6 minuter, sedan satt de bara och väntade. Samtalsämnena tog slut efter ungefär 17 minuter. De hade trots allt setts till 23:15 dagen innan. Hur mycket kunde man egentligen prata om?
De försäkrade dock varandra om att det nog inte skulle behöva uppstå pinsam tystnad då de skickade buden i Stockholm. Då var det, som Ossi sa, mer naturligt att man var tyst. Man måste ju koncentrera sig så att man inte kör fel saker. Han hade förstås en poäng men dörren han sparkade in var redan rejält vidöppen.
Väl på plats vid första boendet började nervositeten smyga sig på. Tänk er: Första budet som skulle skickas i Stockholm, och två personer i den kalibern (eller bristen på kaliber, snarare). Hur det gick kommer jag att komma in på närmare i nästa veckas text.
Ta nu hand om er så länge.