Uppgiften: Fasadrenovering i Stockholm
Vi kör vidare i samma hjulspår. Förra veckan berättade jag om de första 30 minuterna när jag flyttade till Stockholm för fasadrenovering. Nu ska jag berätta om tiden efter denna. Varför gör jag det? Jo, för att det verkade uppskattas väldigt mycket av er läsare. Jag är en crowdpleaser utan nåde. Nåväl. När jag lämnade er sist hade jag hunnit skada mig på väg ut från tåget. Jag hade virrat bort mig på centralen och jag visste inte hur jag skulle hitta min vän – den vän som just värvat mig till Stockholm för att arbeta med fasadrenovering ihop med henne. Efter en dryg halvtimme av förvirring hittade vi tillslut varandra uppe i väntsalen. Det var fint att se henne, även om det bara var ett par veckor sedan vi sågs sist. Det var nu ca 24 timmar kvar till jag skulle börja med fasadrenovering i min nya stad, Stockholm. Jag har nog aldrig börjat på ett jobb så fort. Jag menar, jag hade precis klivit av i Stockholm och bara ett antal timmar senare skulle jag fasadrenovera i staden. Hör det till vanligheterna? Detta tror jag knappast. Så, vi åkte hem till min väns lägenhet på Södermalm. Firman där hon jobbade och jag skulle börja på inom fasadrenovering låg så nära man kunde komma i Stockholm. Det kändes ju bra. Vi unnade oss lite vin på kvällen och pratade om gamla minnen. Hon poängterade gång på gång att det var ”imorgon som allvaret börjar”. Det är lite lustigt. Hon fick verkligen fasadrenovering i Stockholm att låta som en tjänst som var sänd från Gud. Jag frågade lite om det där. Jag menar, jag förstår att hon tog sitt arbete på största allvar. Det ska man väl alltid göra oavsett om man jobbar med fasadrenovering i Stockholm eller som grävmaskinist i Gävle. Hon argumenterade då för sin sak. Stockholm är en av världens vackraste städer och därför är fasadrenovering en oerhört viktig och ärofylld uppgift. Det är vi som ser till att staden behåller sitt vackra yttre. Att byggnaderna förblir fina på de sätt som de var avsedda att se ut från början. Jag ville inte erkänna det för min vän då, men faktum är att jag fick rysningar. Det gick rysningar längs min ryggrad när jag hörde det där. Då ska man komma ihåg att jag ännu inte hade börjat arbeta med fasadrenovering i Stockholm än. Jag var, så att säga, ”hooked”. Rödvinet kan förstås ha spelat in.