Admin

Jag måste verkligen säga att plankbordet vi köpte gjorde vårt nya hus komplett på något vis. Bordet ska alltid vara centrum för möten i ett hem om ni frågar mig. Det har varit lite svårt att välja i vilken bordslösning vi vill landa eftersom ytan där det ska stå nu är stå stor. Vi är vana vid att fylla utrymmet i vår gamla lägenhet som är betydligt mindre. Nu har vi plötsligt en ocean av kvadratmeter att arbeta med och då känns allting för litet. Vi hade trots allt ett bord med sex sittplatser förut. När vi köpte huset för ett år sedan tänkte vi att det nog skulle passa in bra även där, men icke! Vi var tvungna att tänka om. Det var min sambo som kom på idén med plankbord först, ska jag villigt erkänna. Hon hade sett det i något forum på nätet och noterat att populariteten sköt i höjden. Snart, trodde hon, skulle alla vilja ha plankbord. ”Och vad gör det med priset på plankborden, tror vi?” frågade hon mig som om jag var ett av hennes skolbarn som skulle svara på en fråga. Hur som helst så började vi kolla runt efter plankbord. Det fanns en hel del återförsäljare och en ännu större uppsjö av olika bord. Var sjutton skulle man ens vända sig? Det känns väl som att ett bra riktmärke är att gå på något som uppskattats av många. Vi riktade in oss på 4-5 olika företag som alla erbjöd plankbord i olika utförande och storlekar. Ja, sedan var det bara att börja mäta hemma. Hur stort skulle bordet egentligen få vara för att det varken skulle kännas för stort eller litet? Här uppstod ytterligare ett ämne för diskussion. Jag tyckte att plankbordet kunde vara så stort som möjligt. Vi brukade ofta ha folk över, inte minst på högtider. Det vore bara skönt om alla vänner och släktingar kunde rymmas runt. Min kära sambo höll med men tyckte också att vi skulle ”behålla lite luft i huset”. Jag förstod hennes poäng och det var därför värt att diskutera. Det slutade med att vi möttes på mitten. Vi skrev ner våra optimalmått på varsin lapp och visade dem sedan. Därefter valde vi ett plankbord från det företag vi gillade bäst och som hade de perfekta måtten för vår smak. Kompromissen segrade igen. Är det inte otroligt, så säg.

Påminn mig. Gör det, snälla ni. Påminn mig om att aldrig ta på mig uppdrag som jag på förhand vet att jag inte kommer klara av. Jag inser, såhär i skrivande stund, att jag gett er samma uppmaning förut. Inte minst i fjol då jag gick med på att hjälpa min vän Susanne att släppa ut korna för våren. Det var betydligt mycket mer jobb än att bara öppna porten. Det ska sägas. Det nya projektet som jag ställt upp på handlar om flyttstäd i Stockholm. Ja, jag kommer att kalla detta för just flyttstädet i Stockholm genom denna text. Det har egentligen ganska lite med själva staden att göra. Jag menar, det är ingenting med själva Stockholm som gjorde detta flyttstäd till en plåga för mig. Det var andra parametrar som spelade in. Jag antar att jag inkluderar stadsnamnet i detta för att ni ska kunna hålla isär denna städning från andra. Hur som helst. Såhär gick det till: Jerry och jag har varit kompisar sedan högstadiet. Han har flyttat många gånger och för ungefär 8 flyttar sedan valde han huvudstaden istället för vårt hem i Gävle. Jag tänkte att det inte skulle påverka vår relation så mycket. Det är trots allt inte särskilt långt mellan de båda städerna. Sedan har vi ju det där problemet då, att han flyttar jämt och ständigt. Han litar nämligen på mig så fort det ska ske flyttstäd i Stockholm. Detta är besvärande av flera anledningar. För det första: Jag är verkligen ingen expert på flyttstäd, varken i Stockholm eller någon annanstans. Detta verkar han inte förstå trots att jag påpekat faktumet för honom vid flera tillfällen. Vidare vill jag också flagga för problematiken i att han alltid växlar upp sig några kvadratmeter vid varje flytt. Varje gång blir det större ytor att städa och fler saker att flytta på vid flyttstäd i Stockholm. Oftast har jag också varit själv i städningen i och med att han, som han säger ”Måste ratta det nya skeppet!” vilket förstås syftar till den nya bostaden. En till del av problemet, som enkelt kan kopplas till aspekten innan, är tid. Och vad i all sin dar kan jag mena med tid i detta sammanhang? Jo, att jag blir äldre för varje flyttstäd i Stockholm jag tvingas bidra till. Jag blir tröttare, svagare, klenare trots att mängden jobb och mängden moment ökar varje gång. Vad ska jag göra om 4 flyttar? Ska jag då, som 60-någonting-åring lyfta och skura och damma ett hus på 300 kvadratmeter? Ja, jag antar väl det.

Jag visste inte ens att vi hade en. Brandskyddsbeskrivning var, fram till i tisdags, ett ord jag inte sprungit på i hela mitt liv tidigare. I 41 års tid hade jag undvikit ordet utan att veta om det. Parerat till höger och till vänster och gått ovetandes om brandskyddsbeskrivningarna existens. Fram till den dagen, vid det tillfället. Larmet på kontoret gick. Det var inte första gången men det hade verkligen inte hänt många gånger under mina 15 år på företaget. Det betydde nog att det var en övning, det brukade de göra de få gånger som liknande saker hände. Det var bara det att det, denna gång, inte sades något om det i högtalarna. Kollegor blev lite oroliga och det gjorde mig lite orolig också. Chefen rusade ut ur mötesrummet och såg stressad ut. Sedan sträckte han ut handen, märkbart tagen, och sa ”brandskyddsbeskrivningen”. Alla såg ut som fågelholkar. Vad menade han med brandskyddsbeskrivning. Vad pratade han om? Då hördes ytterligare en röst och den kom från Krister som stack ut huvudet från köket. Märk väl att larmet alltså tjuter i öronen på oss allihop medan denna pingismatch av argument om brandskyddsbeskrivning ägde rum. Jag visste inte vad jag skulle tro, och det visste nog ingen annan heller.  Jag kände mig lite för feg för att fråga så därför var jag väldigt glad när jag hörde Jimmys röst ljuda: Att döma av reaktionerna så var det en fråga som flera blev chockade av. Tydligen var det väldigt viktigt att alla anställda kände till var någonstans som brandskyddsbeskrivningen fanns och – ännu viktigare – vilken information för garanterat brandskydd som den innehöll. Jag funderade bara på hur länge vi skulle stå där innan vi var tvungna att handla. Svaret blev 4 sekunder till för då öppnade fastighetsskötaren dörren.

Två svagbegåvade vänner stod inför en utmaning som för vem som helst hade varit ganska enkel. Faktum är att det var väldigt, som man säger, ”straight-forward”. Men inte för Ossi och Pierre. De två mest korkade personerna i hela staden. Tur var det i alla fall att de hade hittat varandra. Jag menar, det var tur eftersom de då hade sällskap i sin dumhet. När vi hoppar in i historien så stod de inför uppgiften att skicka bud i Stockholm. Ja, alltså – de hade antagit ett arbete som gick ut på att skicka bud från olika personer i Stockholm till andra personer i stan. Det var så som de beskrev sitt jobb om någon frågade, men det gjorde aldrig någon. Varför hade Stockholms två största idioter bestämt sig för att skicka bud hit och dit, kanske ni undrar? Det gör i sanning jag också, och svaret är ganska enkelt: Det var Pierres mamma som hade läst något om att det både var brist på folk som kunde skicka bud i Stockholm och dessutom oförskämt bra betalt. Ja, det var nog ordvalet oförskämt som fick killarna att vara sugna på att hoppa på uppdraget. De hade många gånger blivit anklagade för att vara oförskämda. Nu skulle de alltså kunna nyttja denna erfarenhet till att jobba. Och inte vilket jobb som helst; köra omkring och skicka bud i Stockholm – en ganska tillfredsställande uppgift, i alla fall om du frågade dem. Första dagen för jobbet hade kommit och killarna var exalterade. De sågs redan 1,5 timme innan första budet i Stockholm skulle skickas för att äta frukost. De åt frukosten på ca 6 minuter, sedan satt de bara och väntade. Samtalsämnena tog slut efter ungefär 17 minuter. De hade trots allt setts till 23:15 dagen innan. Hur mycket kunde man egentligen prata om? De försäkrade dock varandra om att det nog inte skulle behöva uppstå pinsam tystnad då de skickade buden i Stockholm. Då var det, som Ossi sa, mer naturligt att man var tyst. Man måste ju koncentrera sig så att man inte kör fel saker. Han hade förstås en poäng men dörren han sparkade in var redan rejält vidöppen. Väl på plats vid första boendet började nervositeten smyga sig på. Tänk er: Första budet som skulle skickas i Stockholm, och två personer i den kalibern (eller bristen på kaliber, snarare). Hur det gick kommer jag att komma in på närmare i nästa veckas text. Ta nu hand om er så länge.

Jag fastnade lite i tanken. Eller snarare så fastnade jag i min förra text, visserligen i en tanke, men ändå. Jag talade om tiden då jag var i en verksamhet inom rörinspektion, då jag bodde i Stockholm. Jag tänker att jag nu ska låta min tanke och mitt inlägg fastna där även denna gång. Det var inte ett avslutat kapitel – rörinspektionen i Stockholm. Nu ska det få bli det. Flera av er har kontaktat mig och frågat om hur det kom sig att jag började med rörinspektion i Stockholm. Det tänkte jag därför berätta. Jag hade nämligen precis slutat mitt gamla jobb på bilfirman. Jag orkade inte med varken jobbet eller staden något mer. Det var åt helvete, rent utsagt. Det hade gått fyra månader av arbetslöshet när jag besökte en vän vars f.d. kollega gjorde detsamma. Vi hade aldrig setts förut men jag hade hört mycket om henne. Hon berättade att hon jobbade i Stockholm, med rörinspektion, och hon hade genast min uppmärksamhet. Det var väl inte rörinspektion i Stockholm överlag som intresserade mig. Snarare var det faktumet att det var väldigt annorlunda mot vad jag gjort förr som var tilltalande. Jag ställde massa frågor om rörinspektion och om hur det var att bo i Stockholm. Vid det laget hade jag knappt besökt stan ens. En gång i trean på gymnasiet åkte vi dit men annars har jag hållit mig därifrån. Nej, det var spännande att höra om. Hon var dessutom en duktig berättare och en frisk fläkt. När hon frågade mig vad jag gjorde lutade jag mig tillbaka i soffan och sa som det var. ”Ingenting”. Hon frågade om jag någonsin funderat på att jobba med rörinspektion i Stockholm. Jag svarade lite skämtsamt att jag funderat över det i hela 10 minuter, under tiden hon pratat. Hon skrattade och det kändes verkligen som att känslan av att vi kom bra överens var ömsesidig. Hon föreslog att jag skulle komma dit. Komma upp till Stockholm och testa rörinspektion lite. Jag svarade ja utan att blinka. Man kan ju alltid testa och det var inte direkt så att jag hade något bättre för mig. Det kunde bli kul, och kul skulle det visa sig att det blev. Väldigt kul faktiskt. Så pass jävla kul att jag blev kvar på uppdraget inom rörinspektion och i Stockholm de kommande fyra åren. Sedan vände jag tillbaka till hemstaden, nöjd med känslan av att ha vågat pröva något nytt. Vad är er historia? Berätta i kommentarsfältet!

Vi kör vidare i samma hjulspår. Förra veckan berättade jag om de första 30 minuterna när jag flyttade till Stockholm för fasadrenovering. Nu ska jag berätta om tiden efter denna. Varför gör jag det? Jo, för att det verkade uppskattas väldigt mycket av er läsare. Jag är en crowdpleaser utan nåde. Nåväl. När jag lämnade er sist hade jag hunnit skada mig på väg ut från tåget. Jag hade virrat bort mig på centralen och jag visste inte hur jag skulle hitta min vän – den vän som just värvat mig till Stockholm för att arbeta med fasadrenovering ihop med henne. Efter en dryg halvtimme av förvirring hittade vi tillslut varandra uppe i väntsalen. Det var fint att se henne, även om det bara var ett par veckor sedan vi sågs sist. Det var nu ca 24 timmar kvar till jag skulle börja med fasadrenovering i min nya stad, Stockholm. Jag har nog aldrig börjat på ett jobb så fort. Jag menar, jag hade precis klivit av i Stockholm och bara ett antal timmar senare skulle jag fasadrenovera i staden. Hör det till vanligheterna? Detta tror jag knappast. Så, vi åkte hem till min väns lägenhet på Södermalm. Firman där hon jobbade och jag skulle börja på inom fasadrenovering låg så nära man kunde komma i Stockholm. Det kändes ju bra. Vi unnade oss lite vin på kvällen och pratade om gamla minnen. Hon poängterade gång på gång att det var ”imorgon som allvaret börjar”. Det är lite lustigt. Hon fick verkligen fasadrenovering i Stockholm att låta som en tjänst som var sänd från Gud. Jag frågade lite om det där. Jag menar, jag förstår att hon tog sitt arbete på största allvar. Det ska man väl alltid göra oavsett om man jobbar med fasadrenovering i Stockholm eller som grävmaskinist i Gävle. Hon argumenterade då för sin sak. Stockholm är en av världens vackraste städer och därför är fasadrenovering en oerhört viktig och ärofylld uppgift. Det är vi som ser till att staden behåller sitt vackra yttre. Att byggnaderna förblir fina på de sätt som de var avsedda att se ut från början. Jag ville inte erkänna det för min vän då, men faktum är att jag fick rysningar. Det gick rysningar längs min ryggrad när jag hörde det där. Då ska man komma ihåg att jag ännu inte hade börjat arbeta med fasadrenovering i Stockholm än. Jag var, så att säga, ”hooked”. Rödvinet kan förstås ha spelat in.

Nu ska jag berätta om varför min biltvätt är Haninges bästa. Jajamensan, det trodde ni inte att ni skulle få läsa om när ni vaknade i morse, eller hur? Det är väl lite detta som är poängen med min blogg, i och för sig. Att det ska komma lite allt möjligt. Att inget ämne ”kan gå säkert” som någon av er uttryckte er en gång. En dag handlar det om vilka som är de bästa hockeyklubborna på marknaden. En annan handlar det om vilken biltvätt som är bäst i Haninge. Så är det, så har det alltid varit och exakt så ska det få förbli. Jag är glad att ni väljer att stanna. Så, Haninges bästa biltvätt ligger alltså 100 meter ifrån där jag bor. Det är helt säkert. För er som bor i området kring Haninge kan jag verkligen rekommenderar att göra ett besök på biltvätten i fråga. Jag ska, som sagt, berätta exakt varför: Det sägs att service inte är allt men bannemej om det inte är viktigast ändå. Jag menar: Nog för att själva biltvätten i Haninge är helt utmärkt. Bilen blir ren som om den vore ny och jag kan spegla alla delar av mig själv i lacken hur enkelt som helst. Detta får jag förresten anledning att återkomma till senare. Nu till servicen. Servicen på biltvätten i Haninge är verkligen helt fenomenal. Jag minns första gången jag kom dit, då för att ta hjälp med rekond om jag inte minns fel. Jag förklarade att jag inte kunde så mycket om bilvård. Jag berättade också vad jag ville uppnå och hur mycket jag kunde tänka att lägga på saken. Informationen jag fick från den unga killen som jobbade på biltvätten i Haninge var fenomenal. Så har det sedan sett ut vid varje besök jag gjort där. De ska verkligen ha ett stort tack för det. Med detta sagt: biltvätten i Haninge håller också högsta möjliga kvalitet. Tro mig: Jag har nu testat några stycken för att bilda mig en uppfattning. Man ska inte lita på marknadsföring i alltför stor utsträckning och här är biltvättar i Haninge inget undantag. Satan vad bra den här firman är på bilvård. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Fundera inte längre, särskilt inte om ni har en smutsig bil som behöver service: Ta er till biltvätten i Haninge och lämna med en bil som både ser ut som en ny bil och doftar som en. Ta nu hand om er.

Många tycks ha haft lite huvudbry sedan mitt senaste inlägg. Kanske är detta något jag borde ha kunnat räkna med. Jag skrev då, för de som missat, om symtom på sköldkörtel. Det är ett ämne som jag vet engagerar. Många känner till allvaret i att ha problem med denna sköldkörteln och därmed vikten av att ha koll på symtom. Frågorna har varit många och jag tänkte nu att jag ska gå igenom ett par av dem. Vi börjar med den mest uppenbara: Vilka symtom finns det på problem med sköldkörteln? Problem med sköldkörteln kan visa sig genom ett antal väldigt olika symtom. Vilka man själv råkar ut för kan man inte på förhand säga. Det är detta som gör det till ett ganska lurigt tillstånd. Ett symtom på sköldkörteln är att huden reagerar negativt. Den kan bli torr och jobbig att hantera. Detsamma gäller med hårbotten och med håret överlag. Detta behöver förstås inte vara ett symtom på sköldkörteln utan kan vara ett symptom på att du måste byta schampo. Det är däremot bra att hålla koll under en tid för att se om något förvärras. Ett annat symtom på sköldkörtel är att man får ont i kroppen. Muskler och leder tar stryk och ständig värk är att vänta. Det är inte trevligt men förhållandevis vanligt då man har problem med den här delen av kroppen. Även här är det förstås ett symtom som inte nödvändigtvis behöver ha att göra med sköldkörteln. I övrigt kan det vara bra att hålla koll på om man ökar orimligt mycket i vikt trots att matvanor och träningsvanor inte ändrats märkvärt. Låg puls och svullet ansikte är två andra symtom på sköldkörtel. Vad ska man göra om man upptäcker symtom på sköldkörtel-problem? Det är alltid en bra idé att uppsöka vård om man upplever problem. Det gäller såväl symtom på sköldkörtel som med något annat. Däremot tycker jag att man kan ta det lite lugnt och själv undersöka om besvären går tillbaka. Ja, förutsatt att man inte har allvarliga och/eller brådskande problem då förstås. Då ska man ta kontakt direkt och se till att en läkare tar en titt på problemen. Jag hann inte så mycket längre idag men tar gärna emot fler frågor. Om symtom på sköldkörtel eller om något annat. Hör av er!

Minns ni att jag talade om mitt förflutna för ett tag sedan? Jag klandrar er inte om ni inte minns detta. Det tillhör trots allt det förflutna nu. Hur som helst så talade jag då bland annat om att jag arbetat med att utveckla passersystem. Detta tycktes komma som en oerhört stor chock för många av er. Det tycktes chocka på ett sätt som andra arbeten inte gjorde. Att jag har jobbat med passersystem var mer förvånande än att jag arbetat på McDonalds i 1,5 år. Längre än någon tidigare människa, sannolikt. Frågorna om passersystem har varit många sedan jag lät berätta detta. Jag tänkte nu därför att jag skulle ägna ett helt inlägg åt att besvara vissa av dem. Om du fortsatt saknar svar på din fråga om min tid inom passersystem, vänligen ställ den i kommentarerna. Jag svarar antingen kollektivt, som idag, eller på separat mail. Glöm inte att fylla i din mailadress. Nu kör vi på med frågorna: Hur kom det sig att det blev passersystem? Detta var verkligen en slump. Jag hade programmerat under hela uppväxten egentligen. Det var allt från spel till enklare saker som skulle underlätta vardagen. När en vän kontaktade mig angående att hjälpa till med ett passersystem kände jag varken bu eller bä. Det kunde väl kanske vara kul? Det visade det sig att det skulle vara. Jag blev trots allt kvar i merparten av ett halvt decennium. Vad var roligast med att utveckla passersystem? Jag är, som ni vet, en person som älskar utmaningar. Att stöta på hinder och försöka lösa dem, helst i grupp, är något jag alltid älskar med programmering. Så var det verkligen när jag arbetade med passersystem. Det finns konstant en massa spännande nötter att knäcka för att allt ska fungera optimalt. Det var perfekt för en problemlösare som jag själv. Skulle du rekommendera andra att testa på passersystem-utveckling som yrke? Ja, det skulle jag verkligen göra. Särskilt om man, som nämndes ovan, gillar utmaningar som programmerare. Jag kan också tänka mig att passersystem är roliga att arbeta med även för andra yrkesgrupper. Till exempel design. Vårt designteam var riktigt vassa och alltid väldigt kul att jobba med. Vi kompletterade varandra oerhört bra, i alla fall så som jag såg det från min sida. Fler frågor om passersystem? Ställ dem!

Detta inlägg är ungefär 3 veckor försenat. För detta ber jag ödmjukast om ursäkt och ska försöka undvika att skylla på yttre faktorer. Ibland är det svårt att få livspusslet att gå ihop. Många av er kommer att förstå vad jag menar och ursäkta mig för detta. Till resten av er upprepar jag: Förlåt mig. Så, med detta sagt. Nu är det dags för min summering av tiden med online dating. Det var alltså detta som jag, i den bästa av världar, hade skrivit redan för några veckor sedan. Nu blev det inte så men här är jag nu. Fördelarna med online dating, så som jag ser det, är många. Nu ska jag rabbla dem rakt upp och ner: Självförtroende Nu tänker vissa av er: Vänta här nu, självförtroende kan ju se ut på olika sätt. Vad menas egentligen med att online dating höjer självförtroendet? Man kan väl säga som så att det höjer ungefär alla delar av det. I alla fall för mig. Sedan jag började syssla med online dating har jag alltså fått bättre självförtroende gällande såväl utseende som min sociala förmåga. Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag känner att jag, i mitt sanna jag, kan vara attraktiv på olika sätt. Vissa personer finner mig intressant och fin. Detta kanske låter banalt för många andra men för mig har det varit revolutionerande. Socialt Ja, det går ju inte att tala om online dating utan att nämna den rent sociala aspekten. Jag tänker då på det faktum att det hela faktiskt går ut på att man ska träffa folk. Man ska bli tjenis med lite nya människor. Vissa kanske man dejtar i ordets rätta bemärkelse. Andra kanske man bara umgås med och blir vän med tillslut. Alldeles oavsett vad det mynnar ut i så är det en bra aspekt av att syssla med online dating. Detta är jag helt övertygad om och det går upp för mig mer och mer ju längre tiden går. Att kasta sig ut Jag är en person som då och då behöver en spark i baken. Detta har online dating bidragit till i mitt liv. Jag har fått en skjuts ut genom dörren. Nu besöker jag barer, restauranger, teatrar, biografer och mycket mer. Allt, eller i alla fall delvis, tack vare att jag börjat ägna mig åt online dating. Jag är övertygad om att det finns många fler fördelar. Hjälp mig gärna att precisera dem!